Under intervjun inom ramen för kampanjen mot rasism, kärleksmusik hatar rasism, sade Ed Shiran att det var den musik som gav honom förtroende för sig själv: "Jag hatade den grundskolan med hela mitt hjärta och ropade varje Guds dag. På grund av hårets färg slog barnen mig med kurvaturer från den allra första dagen. Rödhårig, stammar, med stora glasögon och lite konstigt. Jag var inte "cool", för att gå till en sportskola, kunde inte spela sport. "
Men med tiden, enligt musiker, förändrades allt: "När jag blev äldre började mitt nyckfulla utseende jag tycka om. Jag gick till de äldre klasserna, som var en slags smältpanna från en mängd människor och hobbyer, och började spela gitarr. Till sin förvåning började jag passa in i laget. Då insåg jag att jag verkligen kan göra något bättre än andra. Innan jag tog en gitarr var jag inte förtjust i någonting. "
Ed Shiran med sin fru Cherry Siborn
Shiran noterade att det var tack vare icke-standard utseende som han började lära sig och fördela bland annat. "Folk började känna igen mig och sade:" Åh, det här är samma rödhårig kille med en gitarr. " Jag började locka uppmärksamhet tack vare det minnesvärda utseendet. Därför berättar jag alltid för barnen att det är bra - att vara konstigt, "berättade musiken.