"Hero" är en berörande berättelse om kärleken till de unga principerna för tro Chernysheva (Svetlana Ivanova) och löjtnant Andrei Dolmatova (Dima Bilan). Deras känslor kommer att ha mycket test: första världskriget, lång separation, oändliga upplopp. Men sann kärlek, som du vet, vinner allt.
I en intervju med PopcornNews talade Dima Bilan om sin hjälte, svårigheter på uppsättning och samband med musik och filmer.
- Dima, vad inspirerade dig på att skjuta i stor biograf?
- Jag ville ändra något i livet. Installera en ny kurs, få en ny mening, att vara i risken. Känn livet på ett nytt sätt och i sin fullständiga smak. Och det hände. Ännu mer än förväntat.
- Vad lockade den historiska genren dig?
- Jag träffade en direkt direktör och producent många gånger talade vi länge, ungefär sex månader. Jag gillade verkligen dessa människor, jag gillade den här historien. Dessutom, någonstans i det undermedvetna, satt jag historien om min egen familj: min farfar serveras i Nicholas II. Detta är vår familj stolthet. Men jag insåg fullt ut det redan på uppsättningen, på andra eller tredje dagen. Men jag förstod äntligen vad jag gjorde allt rätt.
Kanske om jag erbjöds någon annan genre, skulle jag också hålla med. Men jag visste från början att om jag vill komma i kontakt med den här världen, bör du inte börja med en komedi och inte från bilden av Dima Bilan, hoppar i en T-shirt på scenen.
- Kan du enkelt bli född i bilden?
- Om det slutliga resultatet, inte att döma mig. Men på den uppsatta var jag helt i tid och i humöret. Lite mer, och jag skulle tro att jag är han [Andrei Dolmatov - ca. Ed.]. Jag kommer på något sätt efter att filma nästa scen gick jag ut på gatan. Människor sitter där, dricker te, middag ... man kunde släppa din inre känsla för en paus, men jag kunde inte. Och här är jag hela sweeble, med en tallrik, en förändring i någon form av kotlett. De försöker prata med mig, och jag biter, för jag har ett scenario. Och så gick jag i flera dagar. Denna erfarenhet var mycket intressant för mig.
- Vad var det svåraste på att sätta?
- Efter två veckors film var en mycket svår period. All denna likhet och samma dag ... det normaliserade schemat är kontraindicerat mot mig. Jag blev van vid en oförutsägbar livsstil. Och det var svårt att byggas om. Nåväl, naturligtvis, inte mycket bekväma väderförhållanden. Men jag klarade allt detta. Inställningen av uppsättningen för mig är inte Nova. Jag vet att en sådan kamera, hur man kontaktar dem, hur man tittar på dem. Men jag ville vara på en våg med proffs, i allt de kunde inte ges. Därför kom jag ofta att skjuta tidigt och var alltid krävande av mig själv.
- Har du lyckats missa musik under fotograferingstiden?
- Och jag lämnade inte musik. Jag skrev till och med i min fritid. På helgen satte han sig ner och spelade in något. Och han lyssnade på mycket under filmning. Ganska hård musik. När de sköt i Vilnius hörde jag bara Muse-gruppen, deras sångs överlägsenhet. Min roll sammanföll helt med texten, och jag var i fullständig glädje. Sedan gav jag även den här låten till Alexander Bon på "röst" - så mycket av det darrade. Jag insåg det i henne mycket dolt. Så allt gick i fallet, som du kan se. Allt är sammankopplat.
